" men du lurade mig bra, och jag trodde vi delade något som kallas vänskap.
vi hade ett vänskapsband men det bandet är nu rivet.
vem fan är du, för jag känner inte dig."

alla snackar på men jag fattar inte vad..
jag har vant mig i livet som jag lever i, men jag vill kunna leva enkelt utan terapi.
det är inte så lätt som vissa andra tror.

nu har hon förvandlads till samma gamla människa.
det står klart skrivet, du är inte den som ska leva detta livet.
hon skriker till sin gud varför blev jag denna flickan?
hon får inget svar, det existerar bara tystnad,
hon skriker ut sin sorg men det är ingen som lyssnar.
nu på kvällen kommer gråten, sminket försvinna, mascaran försvinner och tårarna rinner.
hennes kinder är våta och ögonen svider, men det är ingen som ser varför denna flicka lider.
försöker att prata men får inte fram ett ord, hon är tyst på insidan men skriker innombords.
hon ger upp det här livet, och insolerar sig i ett rum där hon kan bara va sig själv.
man måste fortsätta varndra och försöka förstå men denna flicka hon slutade att gå.
och nu har hon gått vilse, kan inte hitta hem.
hon är vilse på vägen utan någon vän.
allting blev för mycke så hon orkade inte vänta, vänta på en bättre tid och slippa att kämpa.
dag efter dag och varje bit för bit, har hon tagit sig igenom både lyckorus och skit.
hennes liv är som en mardröm, bara att den är san.
det är inte som i sagor, hon får inget lyckligt slut.
det får inte plats i hjärtat, plats i flickans hjärta som krossas när hon ler.
hon ber till sin gud om att få inte leva mer.
för hon är flickan som inte orkar mer.
jag måste ta det ifrån början, varför tårarna rinner ner.
jag förstår ingenting, varför är det ingen som ser?
det har gått så många år sen första gången jag blev sviken, men den känslan sitter kvar, den har jag haft sen jag var liten. har varit rädd att skaffa vänner för jag är inget imot dom. har fått kämpa för att leva, har fått kämpa för att finnas. i tidig ålder börja jag skada mig själv, jag skärde upp mina armar såg blodet rinna varje kväll, jag har stått på samma plats med ett mörker runt omkring, men när tåget kommit närmre tagit sats och skrikit till. är fast i fängelset huset där jag bor, kan ingen ta mig här ifrån. jag pallar inte mer, orkar inte vara här. allt jag gör blir jämt så fel. jag orkar inte leva, när jag lever mitt i skiten. hur kan jag vara så dum och tro att någon bryr sig om mig? ingenting känns längre rätt. jag måste ta mig här ifrån på bästa möjligaste sätt.
hur kan allt bli så dåligt?
hur kan jag säga att det sårar, när det är jag som sårar.
det här är fan inte sant, jag vill inte mer.
förlåt för allt, alla ord som jag sagt.
och även fast inte nån läser det här, så snälla förstå mig.
jag bara grinar ifrån mitt lilla hörn, förstår inte nånting och ser allting flyga förbi.
låter det här ta över mitt liv, och jag försöker att kämpa, men det besegrar mig varje kväll.
och jag skyller på det, för jag vet att det är jag.
jag ses som den posetiva tjejen som alltid är glad, men det är ingen som förstår.
det är ingen som ser när jag är ensam, och det är ingen som vet hur det är.
jag förstör mitt liv.
och drar ner allt fler med mig, förlåt.
jag älskar er, ni som alltid funnits där.
och jag lovar att det inte är ni, för det är det inte.
allting är jag, bara jag.

" If you want to be alone here with me you must understand my weakness.
No one wants forever anymore cause no one dares to try.
No one wants endeavour like before.
And no one wants to be there like I know I might have been."

Förlåt, och även fast jag skriver den här jävla texten så... jag vet inte varför ja ens gör det men,
jag får hjälpen jag behöver iaf.