vill kunna skratta som ni, kunna leva som ni.
jag är trött på att det ska vara såhär.
jag vet inte riktigt hur jag sska göra, och jag har en känsla av att det kommer att bli värre, så mycket värre.
är jag inget du vill ha, var det dig som jag älskade?
vart ska jag börja, finns så mycket jag har och säga..,
var allt bara en lek?
när jag tänker tillbaka så ångrar jag mig stort.
jag hade en chans men jag gjorde bort mig.
ett år senare och det är fortfarande ingen som vet.
hur ska jag våga berätta ?
jag är fan störd.
vill skrika rätt ut, men är för rädd.
livet är till för att man ska besegra rädslor eller?