först vill jag tacka alla som funnits där för mig när allting varit som sämst..
ni som funnits där utan att svika.

det är såhär..
när jag var liten så var jag inte den smalaste, inte den finaste osv..
jag fick varje dag höra att jag var tjock & ful av min bror.
jag hade många vänner iaf i lekis, hade redan en kille då..
men sen i ettan så särade skolan på mig och mina tjejkompisar, så jag var alltid med killar i skolan
när jag skulle hem var jag alltid själv tills nån kom hem.
sen fick jag en tjejkompis, som jag kunde 'leka' med hela tiden, som fanns där.
jag blev mobbad av några killar, jag sa till min lärare och mina föräldrar men min lärare tyckte att dom inte kunde göra någon skada bara för at dom var mindre än mig..
senare kom dagen min tjejkompis ville bli en av dom populära, och jag var då inte en av dom.
så hon lämnade mig och jag blev ensam igen.
jag visste inte vem jag skulle va med längre, så jag var antingen ensam elr med några andra tjejer som jag då inte kände så bra..
sen började jag fyran, visste inte vem jag skulle vända mig till eftersom dom särade på dom som jag då hade blivit kompisar med.
så jag hängde ofta efter dom andra tjejerna tills jag mötte dig, anjune.
vi blev vänner väldigt snabbt och jag mådde riktit bra.
vi kunde snacka om allt, och jag var inte lika ensam längre, vi kanske inte va varje dag men jag hade iaf nån att vända mig till. efter ett år dog min farfar, det var och är fortfarande en av dom hemskaste sakerna jag aldrig glömmer..
jag fick veta att du hade åkt in till sjukhuset, att du hade en sjukdom.
jag fick aldrig träffa dig, men jag bad till gud att du skulle överleva, du fick ännu en gång åka in till sjukhuset efter att du varit likblek och nästan blå. om det bara inte hade hänt.. inte just dig.
min pappa fick åka in till sjukhuset, medans jag mamma och kim fick vara hemma öch bara vänta..
jag kommer så väl ihåg när vi tre låg i mammas & pappas säng och det ringde i telefonen, när pappa sa att han var borta. jag grät, så otroligt mycket grät jag och det gör jag än idag.
kommer ihåg när jag började gråta i skolan, jag skulle säga att jag skulle på begravning men började gråta istället..
om jag bara skulle fått träffa dig en sista gång..
jag är fortfarande väldigt lessen över att han dog, han var den bästa farfar man kan ha.
fick mig alltid att le och skratta.
sen blev det problem med failjen med..
mamma hade hittat en ny kille, och mina föräldrar skulle separera, det var precis innan jag skulle börja sexan på allé. ni bad mig & kim sätta oss vid matbordet och mamma förklarade..
jag satt och gapade, kunde inte fatta att det var sant..
jag vet att ni frågade om vi var lessna, jag svarade "nej" sen sprang jag upp till mitt rum la mig i sängen och grät, hela natten grät jag. och bara tanken av att inte träffa mina föräldrar lika mycket fick mig att bli lessen.
men jag kämpade, hade vänner som stöttade mig. jag skulle ju börja en ny skola, ny klass mer vänner.
jag fick fler vänner, och allting strömmade på, men jag blev fortfarande kallad "ful tjock äcklig" och mitt självfortroende var inte alls bra.
jag blev sen tsm med en underbar kille som varit min bästis ända sen ettan! jag var otroligt glad med dig & jag skulle aldrig ångra det. kvällen jag sa att jag gillade dig, kvällen du svarade att du gillade mig med, jag grät av lycka allt var så underbart!
efter julen och in på våren började jag skada mig själv, jag rev mig på armarna, för att jag hade två hem.
jag ville inte ha det så. men till slut fanns det inget att göra, bara att acceptera.
fick senare träffa honom, min mammas (då) kille.. han var ett svin.
han hade barns men betedde sig som ett själv, tålde inte att man sa åt honom elr nått.
han finns inte längre i våran familj, han sårade min mamma och det tog slut.
sen kom dagen jag slutade sexan, kommer ihåg dagon som det vore igår.
jag skulle sluta sexan, jag var lycklig!
efter hela skolavslutingen var jag med några av mina vänner, som jag varit med innan.
vi gick hem till en av dom och sen bestämmde vi att vi skulle sova över, jaag var så nära på att inte få..
men jag fick till slut, eftersom det var hos en kille jag skulle sova hos.,
jag en kompis & två killar, innan var det en till men aja..
jag var fortfarande kille men kvällen var ung och han fanns snart inte längre..
jag fick reda på att en av killarna gillade mig, och jag gillade honom, så jag visste inte vad jag skulle göra..
allting gick fort och jag blev tsm med den jag var med då, jag sårade verkligen min kille då, och det är nått jag ångrar än idag. för efter några veckor så blev jag sviken.
jag vet att du inte menade något illa, men jag blev krossad och den känslan är jag rädd för än idag.
såren blev djupare, och känslan av att komma bort och aldrig finnas blev bara värre och värre.
det var då all skit började.. jag blev lurad gång på gång av många killar..
jag trodde jag var speciell för dom , la ut lättklädda bilder för uppmärksamheten, och jag gillade det.
många peddofiler skrev och jag höll på med dom tbx tills jag fattade att, jag inte alls var speciell.
jag var bara en tjej som dom kunde få omkull.
jag började gilla en av 'pedofilerna', men nu vet jag att han aldrig gillade mig, jag var bara hans leksak.
du ljög om att du hade tjej, för jag vet att du hade det.
du ljög om att du gillade mig, du ville bara ha nån att vara snuskig imot.
jag blev behandlad som en hora.. ja det kändes som det.
jag försökte sluta gilla honom, men det gick inte så bra.
tillslut slutade jag gilla honom,  jag träffade en ängel.
som läkte mina sår, som gjorde mig glad.
han var perfekt, men jag sumpade det.
när skolan började, var jag vilsen.
och jag trodde att jag inte hade nåågra känslor kvar, men det hade jag.
jag berättade vad jag kände och fick svaret "jävla hora".
det sårade mig djupt, och ännu en gång blev livslusten mindre, men jag hade vänner som räddade mig.
jag hittade en ny kille, som bodde 5 timmar ifrån mig.
det var svårt. jag ristade in din bokstav på min arm, och den är kvar än idag.
jag sårade dig med , förlåt.
jag träfade en ny som oxå bodde 5 timmar ifrån mig..
jag blev behandlad som en hora, ännu en gång.
jag vet att jag aldrig berättat det för nån..
men jag gjorde saker jag inte är stolt över, och jag ångrar det så grymt mycket idag.
jag trodde att det var riktigt känslor, men det var bara ett rop om äcklighet.
jag grät varje kväll i flera veckor, jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
alla killar jag pratade med , behandlade mig som en slampa.
ingen älskade mig på riktigt, allting var bara en lek, en hemsk lek jag inte kunde ta mig ur.
därför sårar det mig, när killar frågar efter bilder.
jag blir oftast skitarg, elr så slutar det med att jag somnar i tårar..
jag hittade nya killar, ofta men allting blev bara ett helvette.
jag skärde mig hårdare och mer.
jag har märken som än sitter kvar idag.
under mars nån gång började ett rykte om att jag skulle ligga med en kille som jag var ihop med då.
jag fattade inte hur det blev så..
min pappa hade då hittat en ny tjej och min mamma en ny kille, jag hade två plastbröder som jag har ännu idag,
och en av dom gich i min (då) killes klass.
jag skulle vara med min kille, en fredag.
och han sa att vi skulle sova över och ligga, vilket vi inte sagt nått om.
min pappa fick reda på det, och ringde mig och var riktigt upprörd.
min pappa fick prata med hans föräldrar och prata, han ljög.
jag vet att han gjorde det nu. jag grät, (ovanligt nej!)
jag skärde mig, ännu mer och djupare, tänkte mer och mer på döden.
även fast allt det hänt, blev jag ihop med idioten iaf.
fan vad dumi huvet jag var.. ingenting hände (som jävligt tur var)
och jag fattar inte varför jag ens bleb ihop med honom igen..
men jag tog mina tankar och gjorde slut.
& det är jag faktiskt väldigt glad över idag.
eftersom dom flesta nu visste vad som hade hänt kändes det som jag fick konstiga blickar från håll och kanter..
även fast dom kanske inte kollade på mig kändes det som det.
jag kände mig äcklig, mitt självförtroende har inte varit bra på länge..
det blev bara mer och mer sår som var rop efter att jag inte ville vara ensam.
jag minns dagen min mamma fick reda på allting, eftersom jag alltid gick i tjocktröja elr långärmat, hade inte mina föräldrar eller min bror märkt någonting. sen en dag skulle jag gå till ungdomsmotagningen för att få nått jävla piller mot mensvärk.
hon som jobbade där ställde massa frågor om mig..
sen gick min mamma ut på toa, och hon som jobbade där fortsatte att fråga..
"mår du ofta dåligt?"
"ibland.."
"tänker du ofta på döden?"
"ja.."
"har du någon gång tänkt att du ska sluta leva?"
"ja"
"har du skadat dig själv?"
"ja"
"får jag se.."
jag visade min arm och hon fortsatte med att jag va tvungen att säga till min mamma, jag kände redan då tårarna bakom mina ögon.
hon berättade för min mamma, jag såg hur min mamma gapade.. hur hon blev lessen.
jag gjorde min egna mamma lessen, hur ska jag kunna gottgöra det?
jag fick gå till skol kuratorn, och prata men kände inte riktigt att det blev så mycket bättre för det, lite bättre blev det iaf..
senare av sjuan, var jag en idiot.
en total idiot, jag sårade mina vänner så grymt, jag sårade t.o.m mig själv.
jag blev ihop med ännu en kåt idiot.
och jag gillade honom verkligen , jag ville inte inse sanningen.. men som tur var gjorde jag det, jag fick hjälp, av en kompis som förklarade.
och det är jag så glad över idag, att jag hade den hjälpen.
jag blev sen sviken av min "kompis", jag kommer aldrig glömma den natten.
jag var så lessen och arg.
ville aldrig prata med dig igen, men det gjode jag och vi blev sams igen.
jag fick börja gå till bup.
som jag fortfarande gör.
dom idioterna vet inget, och jag vill egentligen inte gå dit alls,
hemma blev inget bra, jag vet inte vad jag gör hos pappa..
känner mig inte hemma här läängre.. som om jag är ingenting för min pappa.
vill inte heller säga något till honom, jag vet inte varför.
jag är rädd, jag vill inte ha det såhär.
jag vill ha tbx min pappa, som han var.
jag vill inte vara "misstaget" för dig, kan du inte se hur sårad jag är?
pappa snälla förstå, jag älskar dig förlåt.
nu bråkar jag med samma person igen, jag vill inte förlåta jag kan inte glömma.
det går inte glömma..
du har sårat mig mycket, jag vet inte om jag vågar ta chansen igen..
det är så mycket mer jag vill säga men jag tror inte nån läser ändå

och förlåt till alla er som jag sårat, är grymt lessen.
jag menar absolut inget illa till er jag älskat.
jag är så lessen, hoppas ni förstår.
och förlåt för allt dumt jag gjort.

tack till er som alltid funnits vid min sida när allting varit som skit!
anjune, angelica & sara.
tack för att ni finns, kan inte tacka er nog!
försvinn inte, jag älskar er så grymt det vet ni. ♥